Categories
Debatt Historia Internet Politik

Konspirationsteorier – Dårskap eller förnuft?

Konspirationsteorier har på senare år kommit upp på tapeten igen. Med internets genomslag uppstod plötsligt en ny möjlighet för vilken galning som helst att saluföra helt vansinniga villfarelser om alltifrån rymdödlor och att jorden egentligen är platt. Men måste alla konspirationsteorier per automatik vara absurda eller för den delen felaktiga? I den här debattartikeln reder jag ut begreppen och ger min egen syn på vilka teorier som är rimliga, och vilka som är ren och skär galenskap.

Den absolut mest absurda konspirationsteorin är den vi får lära oss i media och i skolan. Den officiella bilden som vi fått lära oss är att det INTE ALLS skulle finnas någon världselit som medvetet ljuger för att profitera och sko sig själva. Det i sig är en helt absurd teori. Teorin går ut på att allting är som det ska vara och att det inte finns någon maktelit överhuvudtaget. Tänk om. Den teorin är lika galen och osannolik som teorierna om att månlandningen var fejk eller att Elfte-september-attackerna skulle vara någon sorts inside-jobb.

Det har alltid funnits och kommer alltid finnas en härskarklass som skor sig själva på de breda massorna och håller dem i schack. Sedan kommer det alltid finnas de som förnekar elitens existens och intygar oss att allt är bra. Nu finns det ju de som säger att vi har avskaffat klassamhället och att vi har fullständig demokrati. Man pratar inte om det helt enkelt. Istället sopar man det under mattan och låtsas inte om att det existerar. Det är ju lika mycket klassamhälle idag som tidigare, även om det har andra former och tar sig annorlunda uttryck.


Allting förändras med tiden. Men i grund och botten är principen densamma. En världselit som ljuger oss rakt upp i ansiktet samtidigt som de i hemlighet söndrar och härskar för att uppfylla sina egna intressen. Jag talar naturligtvis inte om guldkrönta kungar och kostymnissar med monokel och hög hatt som sitter i sina slott medan alla bönder svälter ihjäl på de lertäckta åkrarna. Tiderna förändras alltid eliten förändras också. Den maktelit som finns idag ser inte likadan ut som den gjorde för femhundra år sedan.

Den uppdaterar sig och förändrar sig precis som allt annat gör. Ibland blir det till och med ombytta roller. Ibland är det just de vanliga människorna som slår sig samman och krossar eliten, för att sedan skapa en ny elit och bli exakt den elit som de en gång kämpade mot. Man måste kunna diskutera vilka det är som har den verkliga makten i världen utan att få stämpeln som konspirationsteoretiker. Det handlar inte om rymdödlor, illuminati och utomjordingar, utan om människor av kött och blod. Mäktiga människor som skor sig på folket.


Det kanske mest ironiska av allt är ju att så fort man ens nämner detta så finns det vissa som anser att det är antisemitiskt. Vad får de ens det ifrån? Vad har detta med judar att göra ens? Hur är det antisemitiskt att kritisera makteliten i samhället? Det är väl inte specifikt judar som utgör den makteliten. Det finns alla möjliga olika människor med olika religion och bakgrund inom makteliten. Att folk ens lyckas göra de där associationerna till antisemitism, visar ju att de själva förknippar världseliten med judar, vilket ju faktiskt ÄR ett antisemitiskt tankesätt i sig.


Så vi kan vara lugna. Det är ingen vettig människa som tror att judarna styr världen. Det är bara nazister och andra extremister som tror på sådana antisemitiska konspirationsteorier. De som styr världen är helt enkelt bara giriga mäktiga människor från världens alla hörn och med olika bakgrund.
Till viss del är det väl också nazisterna och antisemiterna själva som skapat denna antisemit-stämpeln. Det finns ju trots allt väldigt många konspirationsteorier som faktiskt är antisemitiska på riktigt. Det är klart att det är extremt farligt, särskilt i samband med att dessa teorier faktiskt börjar göra comeback och nå ut till fler och fler människor.


Men nazister och andra antisemiter säger ju inte längre öppet att judarna styr världen. Det är ju inte gångbart längre. Istället använder de kodord. Globalister, Djupa staten, Bilderberggruppen och den nya Världsordningen, är uttryck, som förvisso inte är antisemitiska i sig, men som tyvärr fått en väldigt negativ laddning just på grund av att nazister använder dessa uttryck som ett annat ord för judar.


Ja, man kan kritisera globalister, Världsordningen och Bilderberggruppen utan att det är antisemitiskt, men när man hör dessa ord användas ska alltid vara extra uppmärksam på varifrån man hittar källor. Dessa ord har tyvärr kidnappats av nazister.


Så de som blundar och sätter antisemit-stämpeln eller konspirationsstämpeln kan ju inte ensamma klandras för att det har blivit förknippat med antisemitism. Det är ju också nazisterna själva som börjat använda de här kodorden, som från början inte alls hade något med nazism att göra. Då är det ju heller inte konstigt att folk börjar undra om man är antisemit, när man använder dessa ord.


Med det sagt vill jag önska er alla en god fortsättning och ett gott nytt år. Och kom ihåg att det är en väldigt stor skillnad på att vara paranoid och tro att eliten styr precis allting i minsta detalj, och att vara kritisk och ifrågasätta vilka som styr på ett konstruktivt sätt.

Categories
Filmer Historia Musik

Jordens historia

Jag gjorde den här videon idag och har arbetat i princip hela dagen med den. Den blev omedelbart blockerad av Youtube på grund av upphovsrätt, så jag lägger till den här istället.

Videon är en hyllning till Morder Jord och hennes fem miljarder år gamla historia, och en demonstration hur livet utvecklats på vår fantastiska planet. Förutom att det är jag själv som komponerat musiken vill jag tacka BBC som jag tagit videoklippen ifrån. Jag vill även tacka “Pioneer Productions” och deras dokumentär om jordens historia, samt youtubekanalen Wexno, som gjort Big Bang-videon precis i början av min video.

Walking with dinosaurs (1999)
Walking with beasts (2001)
Walking with cavemen (2003)
Walking with monsters (2005)
The History of Earth (2007)
Free Stock Footage Big Bang – Galaxy HD (2020)

Categories
Debatt Historia Politik Viktigt

Vi Svenskar har ett ansvar att bojkotta Turkiet

Vi har alla sett bilderna och hört om den populära turistattraktionen. I Turkiet finns det fler vidsträckta ständer än man hinner bestiga under en livstid. Där är det varmt och soligt och tacksamt att ta ett bad i det milda medelhavet. De antika städerna, som till exempel Mardin, som är flera tusen år gamla och påminner lite om ett sagoslott.

Turkiet fortsätter att locka miljoner turister varje år och lyfts inte sällan fram som ett praktexempel på att islam är förenligt med demokrati. Men bakom den vackra ridån av vidsträckta klippstränder och flottiga trestjärniga hotell, döljer sig ett mörkt förtryck. Under senare år har vi kunnat läsa om hur Turkiet blivit alltmer totalitärt under Erdogans hårdnade styre. Den etniska dimensionen av konflikterna är bara ett exempel på detta. Turkiet är det land i världen där det bor flest kurder. I den sydöstra delen av landet är dessa kurder i majoritet. Sydöstra Turkiet räknas faktiskt till den norra delen av Kurdistan, ett gränsöverskridande område i Mellanöstern, vars folk drömt om och kämpat för ett land i över hundra år. Som bekant är Kurdistan uppdelat mellan fyra stormakter i Mellanöstern som alla under lång tid tagit sin beskurna del av kakan. Bakur är det kurdiska namnet på Östra Turkiet. Den del av Turkiet som kurderna där gör anspråk på.

Vad många glömmer bort i debatten om Turkiet och den turkiska regimens förtryck mot kurderna, är just hur komplex frågan blir, när kurder själva ofrivilligt måste bidra till den turkiska diktaturens intäkter. Det finns många turkar i Sverige och många av dem är just kurder – ett stolt och patriotiskt folk som än idag kämpar för att få tillbaka sitt eget land.

Även i övriga Europa bor miljoner kurder. Kurderna från Turkiet är några av dem. Men i debatten om att Turkiet måste bojkottas, glömmer vi inte sällan bort den lilla grupp som jag faktiskt anser ha rätt att åka på semester till Turkiet. Jag talar naturligtvis om de som kommer därifrån – kurder, turkar och flera minoriteter från den kulturella smältdegeln i Turkiet. De har släktingar och familjemedlemmar som bor kvar i Turkiska Kurdistan och har naturligtvis rätt att få träffa sina nära och kära därnere. Somliga kanske tycker att de är hycklare, som å ena sidan fördömer Turkiets behandling av deras landsmän, och å andra sidan åker ner till Turkiet på släktbesök och således gynnar den turkiska turistnäringen. Jag däremot, anser att det är varje människas rätt att få åka till sitt hemland och träffa sina nära och kära där. Ingen ska kunna ta den rätten ifrån dem. Kurderna har faktiskt många släktingar som bor kvar i Turkiet och man kan inte anklaga dem för att gynna turistnäringen, när vi svenskar och övriga europeer är de största bovarna på den fronten.

Vi svenskar och västländanningar har oftast inga kopplingar till Turkiet och än mindre någon försvarbar anledning att åka dit. Det är ett privilegium. Då måste vi använda detta privilegium och bojkotta alla resor till Turkiet, istället för att klaga på kurder som åker dit för att träffa sin familj. Men Turkiet har ju så fina stränder och så mycket kultur. Det kan man väl inte bojkotta? Jo, det är faktiskt väldigt enkelt. Vi är ett av världens rikaste länder och vi blir ännu rikare om vi inte bekostar oss dyra resor till den turkiska diktaturen. Då kan väl vi som inte har något behov av att åka till Turkiet, visa den respekten att ställa in varenda resa till denna fruktansvärda diktatur, också låter vi den lilla skaran kurder som vill träffa sin familj åka dit istället.

Ja, de kommer gynna Turkiet. Och? De har inte direkt något val. Alla har rätt att återse sin familj och att inte glömma var de kommer ifrån. Vi etniska svenskar och andra europeer, vi kan däremot med gott samvete och utan problem, ställa in våra resor till denna rasistiska diktatur. Allt annat är en skam.

Categories
Politik Privatliv

Om kurder

En av de vanligaste frågorna jag brukar få av kurder är varför jag är så engagerad i kurdiska frågor. Det finns faktiskt inget kort och enkelt svar på det, men jag ska försöka förklara hela historien bakom.

Det var studentbal på gymnasiet 2014. Jag tog studenten som de andra även om jag skulle gå ett år till. När jag skulle gå på röda mattan in på balen hade jag tyvärr ingen att gå med. Som tur är fanns där en tjej som ställde upp och vaktade upp mig på röda mattan. Vi gick tillsammans. Hon gick också på min skola och vi blev vänner efter det.

Hösten 2015 hade ISIS börjat härja i Irak och Syrien. På den tiden visste jag ingenting om kurder, Kurdistan, Turkiet, Erdogan eller Daesh. Men jag började höra historier om de kurdiska kvinnor och män som slogs mot ISIS i Mellanöstern vilket jag tyckte var beundransvärt, särskilt med tanke på att ISIS har ett särskilt hat just mot kurder. Det påstås att de blir rädda och springer iväg när de ser en kvinna på slagfältet, eftersom det är en skam för dem att bli dödad av en kvinna.

Min kurdiska vän delade ofta upprörda inlägg på Facebook. Det handlade ofta om kurdernas situation, om ISIS eller om Turkiets förtryck mot kurder. Jag började därmed intressera mig och fördjupa mig i ämnet.

Det blev höst. Året var 2015. Jag hade bildlektion och bestämde mig för att göra en teckning som var relaterad till Kurdistan. Resultatet blev den här, som jag fortfarande är väldigt nöjd med.

Strax efteråt blev jag inbjuden till en demonstration i Malmö av min kurdiska vän. Det var en kurdisk demonstration mot EUs slapphet gentemot ISIS och Turkiet. Jag tog med tekningen och visade henne och hon blev jätteglad över den. Under den demonstrationen tändes en gnista i mig. Jag var nästan den enda svensken bland alla kurdiska demonstranter. En äldre kurdisk kvinna kom fram och kramade mig eftersom det var så ovanligt att se en svensk som deltog i ett kurdiskt demonstrationståg.

Efter det började jag fördjupa mig i kurdiska frågor mer och mer och jag lär mig något nytt hela tiden. Jag la upp bilden på min författarsida och där låg den ett tag. Plötsligt fick jag ett meddelande från en kurd som fortfarande idag är en god vän. Han berättade att min teckning börjat spridas i en massa slutna kurdiska grupper på Facebook. Jag blev så klart nyfiken och ville se vad folk skrev. Så jag gick först med i Kurdiska Gemenskapsgruppen där jag var väldigt aktiv i ett par år och fick många nya vänner.

Tiden gick. Jag lärde mig mer och mer om situationen för kurderna, om deras historia, politik och religioner. Sen kom hösten. Som vanligt brukar jag bli deprimerad på hösten och vintern, men hösten 2017 var något utöver det vanliga. Dels blev jag bitter och arg över annekteringen av Kirkuk som ledde till så mycket kaos och problem i Kurdistan. Dels blev jag förälskad i en kurdisk kvinna samtidigt. Det var min första förälskelse som tog riktigt hårt på mig. Hon hade tyvärr inte samma känslor för mig.

Jag blev bitter och deprimerad under en ganska lång period. Sedan fick jag dessutom sjukskriva mig på grund av en seg lunginflammation. Mitt aggressiva humör gjorde mig oförskämd och bråkig, vilket gjorde att jag började förlora väldigt många av de kurdiska vänner jag fått. Först Efter årsskiftet 2018 hade jag börjat återhämta mig, men depressionen hängde kvar lite. Till slut brast det helt. Jag hamnade i djupa konflikter med administratörerna för Kurdiska Gemenskapsgruppen, vilket var helt mitt eget fel på grund av att jag varit otrevlig mot dem. Så de blockade mig. Jag fortsatte hata dem lite till, men sen gav jag upp och började på ny kula. Jag brydde mig inte längre om gruppen. Först under våren 2019 var jag helt återställd och nu mår jag mycket bättre.

Jag är fortfarande kurdvän och engagerad i kurdiska frågor. Och allting började enbart på grund av en studentbal och en teckning för några år sedan. Tänk vad märkligt, eller hur?

Categories
Bloggande Historia

Resan till Krakow: Dag – 4 och 5

Torsdag. Vädret var lite gråare idag. Vi skulle bege oss till den stora saltgruvan utanför Krakow. Vissa delar av gruvan är fortfarande i bruk. Saltet kallades för det vita guldet, eftersom det var hårdvaluta i Polen under medeltiden och en bit framåt. Bussresan dit var ganska så lagom lång. Väl framme vid gruvans entré såldes souvenirer av olika slag. Jag noterade först krucifixet ovanför ingången till det gamla rangliga trapphuset. Det visade sig senare att den här gruvan var en djupt katolsk plats och långt ner under marken finns där en gigantisk underjordisk katedral inhuggen i berggrunden. Först skulle vi gå ner i de mycket branta trätrapporna. man ville inte gärna titta ner emellan räckena, för utsikten ner skulle ge den allra djärvaste höjdskräck.

Guiden var en riktigt rolig spjuver som skämtade mycket om och med oss studenter. När vi kom längre och längre ner utforskade vi olika massiva statyer av olika polska och slaviska hjältar och sagogestalter. Längst ner fanns den fantastiska katedralen. De som hade keps var tvungna att ta av sig den för att visa respekt. Då var det någon skojare som frågade: “May I take of my shirt as well?” Också skrattade guiden och svarade: “Off course you can, and we’ll kill you, hahaha.” Vi alla skrattade åt den fräcke guidens sinne för humor och att roa ungdomen.

Vid den stora mekanismen valde guiden ut mig och några andra pojkar att tillsammans springa runt i cirklar och driva hjulet framåt. Men självklart hamnade jag på fel fel sida. När de andra började springa och snurra hjulet knuffades jag fram och släpades runt, runt, runt. Jag bad dem stanna så jag kunde ställa mig på rätt sida av handtaget.

Davincis mästerverk i stenversion.
Altaret
Den lysande gölen längst ner i gruvan bestod av mer salt än i döda havet. Den var dock väldigt vacker.

Hissen upp var rolig, för den gick väldigt snabbt. Vi trycktes ihop åtta personer i en mycket liten hiss och förstes upp i samma fart som en bil på en landsväg. Men resan hade tagit på mina krafter. Även om det var fantastiskt, så var det också ett stressmoment. Vi kom ut i ljuset igen och åkte hem till Krakow. Den här dagen skulle vi också ta nattåget tillbaka till Swinoujscie. Men det var långt kvar och det fanns mycket att utforska.

Jag gick ut med några lärare och utforskade Krakows stadskärna. Vi satte oss och åt en bastant måltid på en mexikansk restaurang. Den mycket vackra och trevliga servitrisen lade fram en fläskkotlett med pommes. Det var en helt okej måltid. När vi lämnade restaurangen tog servitrisen en knallpulverpistol och sköt oss. En minst sagt annorlunda tradition att säga hejdå till sina kunder. Nöjda gick vi därifrån och tog några foton på arkitekturen.

De judiska kvarteren var nästa mål. Det var en väldigt blandad miljö. Ena stället var nästan som ett getto, men trasiga trafikljus, galna trafikanter, udda butiker och grafitti överallt. Men själva centrum av de judiska kvarteren var väldigt fint och gammelmodigt, precis som Krakow, men lite mindre och enklare. Vi besökte en synnerligen annorlunda krog med en mörk och lättbelyst atmosfär. Inredningen verkade inte ha ändrats sedan cekelskiftet. Det enda som fattades var rökelsen och cigarrerna, så var verkligen den gamla 1800-talskänslan fullbordad.

Att gå in i den här katedralen kostade förvisso en allmosa, men det var helt klart värt utsikten.

Tiden gick och vi begav oss mot tåget. Den här gången behövde vi inte byta tåg, utan åkte med samma tåg hela vägen till Swinoujscie. Jag sov gott den kvällen. På fredagen den tionde maj var vi framme i Swinoujscie och efter lunch tog jag lite snacks vid macken strax bortom hamnen. Precis som vi hade gjort på vägen dit, spelade vi spel, åt och drack vad vi behagade och umgicks på bästa möjliga sätt på färjan. En av mina vänner blev riktigt full och sprang omkring och tramsade och snubblade i Terminalen i Ystad. Två äldre damer gick förbi och blev märkbart irriterade.

“I’m sorry, we are from Sweden.” sa jag till damerna.

“Du Love, jag tror att de damerna också var från Sverige.” sa min lärare. Min pappa fixade taxi i Ystad och jag åkte hem mycket nöjd och belåten. Detta var ett äventyr jag sent skulle glömma.

Categories
Bloggande Historia Viktigt

Resan Till Krakow: Dag – 3

Det var onsdag den åttonde maj. Pigg och glad vaknade jag med mina rumskamrater i den fina lägenheten. Nu var det dags. Vi skulle besöka Auschwitz med guide. Jag hade förberett mig mentalt på det här ganska länge. Bussturen dit varade ungefär en timme. Det var fint väder och guiden berättade lite om historien bakom olika byggnader som vi åkte förbi. Väl framme vid Auschwitz samlades vi utanför entrén. Jag blev nervös. Skulle jag verkligen klara av det här?

Vi gick över stenplattorna under den ökända skylten “Arbeit Macht Frei.” “Arbete ger frihet.” Det var orden som stod utanför entrén för att ingen skulle tro att det försiggick något skumt i lägret. Taggtrådarna och barackerna fanns kvar. Vi gick in i gaskamrarna medan guiden berättade om fasorna som pågick. Vi kunde fortfarande se hur de hade klöst med naglarna på betongväggarna inuti gaskamrarna.

Värst av allt var att se alla kvarlevorna. Flera hundra kilo människohår bakom glaset. Alla familjefoton som judarna haft med sig på sin sista färd. Jag grät som allra mest när jag fick se de små barnkläderna och de små skorna. Detta hade alltså tillhört ett barn på riktigt. Efter att ha tagit oss igenom lägret var jag lättad. Äntligen var det över. Men då förklarade de för mig att detta bara var det lilla lägret. Det stora lägret, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, var kvar att besöka. Jag fick en klump i magen.

Väl framme vid lägret var där taggtrådsstängsel så långt ögat kunde , både åt höger, vänster och en kilometer framåt. Här gick vi på den ojämna krossade stenmarken, som SS-männen hade använt för att tortera judarna och de andra fångarna. Det var ett enormt fält. Fruktansvärt sterilt och ödsligt. Vid minnesplatsen i slutet samlades flera människor, inklusive ett helt gäng ortodoxa judar som ville visa sin sorg och respekt för de drygt sex miljoner judar och miljoner andra som brutalt mördades under andra världskriget.

Högar av krossade glasögon från de fångar som mördats i lägren.
Ägodelarna var ofta vardagliga och helt värdelösa, vilket tydde på att fångarna inte hade en aning om att detta var deras sista resa.
När jag såg de små barnens jackor och skor brast jag ut i gråt fullständigt, men jag lyckades ändå ta bilderna.

När röda armén intog och befriade lägret, så arresterade de själva lägrets chef, som jag glömt namnet på. De dömde honom till döden och hängde honom i den här galgen för brott mot mänskligheten. Många hävdar att rättvisa skipades, i och med att chefen för det här dödslägret slutligen själv blev dödad i sitt eget läger.

Det som chockade mig mest var dubbellivet som en av lägercheferna hade. En av dem var en god och omsorgsfull familjefar. När han anlände till lägret med sin dotter höll han dottern i ena handen och geväret i den andra. Sedan skickade han iväg henne till sitt kontor och utförde sin dagliga syssla med att skjuta ihjäl hundra till tvåhundra människor. När arbetsdagen var slut åkte han ut på stan med sin lilla dotter. De gick omkring och hade det mysigt och han köpte glass till henne. Som vilken pappa som helst skulle ha gjort. Att döda tvåhundra oskyldiga människor var ingenting för honom.

Något skärrad åkte jag med bussen från Auschwitz-Birkenau. På kvällen käkade vi ute och därefter la jag mig och sov gott. Jag förberedde mig inför nästa dag. Och vad som hände där, det får ni se.

Categories
Historia Konst Privatliv

Resan Till Krakow: Dag – 2

Vi lämnade Warszawa på ett betydligt rymligare tåg. Det jag märkte direkt med södra Polen var att landskapet var mer öppet. De dystra skogarna öppnade upp sig mer och mer till en gemytlig landsbygd med kullar och pittoreska små villor. De påminde mycket om de märkliga villor som kan ligga på landsbygden utanför turistorter i Sydeuropa, till exempel Bibione i Italien.

När vi väl var framme i Krakow gick vi först ut genom stationen och genom gallerian. I Krakow finns många gamla bygnader kvar, eftersom nazisterna använde det som sitt polska högkvarter och därmed inte bombade staden, som de gjorde med Warszawa. Vi kom ut på ett torg av monumental prakt. Det var gigantiskt och omringat av statyer och renässanspalats. Därefter vandrade vi mot stadskärnan och jag blev fascinerad av en stor ringmur, som det fanns kvar stora delar av. Allting i Krakow var större och mer praktfullt och storslaget. Även de små vanliga husen var stora, med svenska mått mätt. Inne på stortorget fanns en massiv medeltida katedral. Den var underbar. Mitt i torget fanns den stora saluhallen med massor av olika souvenirer och krimskrams, sådant som jag gillar. Många smycken hade kopplingar till gammal slavisk mytologi.

Hotellet vi bodde på var verkligen inget vanligt hotell. Det var rena lyxen. Efter att ha hemmastadgat oss gick vi ut på rundvandring i stadskärnan. Trots att en polsk Zlotti är värd nästan tre kronor, så var allting billigare, till och med räknat i kronor. För endast 20 zlotti, alltså runt 60 kronor, kunde du få en av världens godaste pizzor. Då snackar vi inte pizzeriapizza utan gourmetpizza på en äkta italiensk restaurang. Jag var så nöjd med maten och smickrade kockarna så mycket så att jag och mina studentvänner fick gratis kakor att ta med hem.

I slutet av dagen besökte vi den där märkliga katedralen som mer påminner om en fästning. Tyvärr har jag glömt namnet på den. Efter att av misstag kommit in i en kyrka mitt under högmässa och fått arga nunnor efter oss, begav vi oss mot den stora katedralen. Muren på utsidan var massiv, men ni skulle sett insidan av den kompakta byggnaden. Inte nog med att där fanns präster, nunnor och kyrkliga människor. Jag tror även att vi såg självaste biskopen av Krakor. Han hade nämligen en sån där filt med ett kors över sig, och en sån där liten biskopsmössa. Men mest underligt var att där stod en man i en svart medeltida rock, med sån där struthätta. Vem var denna mystiska vandrare? Kan det ha varit en pilgrim som tagit sig till katedralen?

Efter en händelserik dag i Krakow la jag mig i hotellrummet och kollade på Game of Thrones. Därefter förberedde jag mig för utflykten till Auschwitz-Birkenau, dagen därpå.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta några bilder på affischen med mitt favoritband – Sabaton, som är väldigt populära i Polen.
Categories
Bloggande Historia Konst Privatliv

Resan till Krakow dag – 1

Måndag, den 6 maj 2019

Jag skulle egentligen skrivit det här inlägget mycket tidigare, men eftersom min mobil gick sönder var jag tvungen att skaffa bilderna från Onedrive till den nya mobilen. För två veckor sedan reste jag och mina studentkamrater på Östra Grevie Folkhögskola till Krakow, Den sjätte maj var det i alla fall dags. Vi samlades vid färjan i Ystad och kvart i ett och tog därefter färjan mot Swinoujscie i Polen. På färjan spelade vi spel, prövade polsk mat och hade allmänt roligt under de nästan åtta timmar vi skulle tillbringa på färjan.

Väl framme vid Swinoujscie, en ganska så nergången gammal station, med mycket kvarlevor från den gamla gråa kommunisttiden, tog vi nattåget mot Warszawa. Det var väldigt trångt och jag var på gränsen till lite klaustrofobi. Men det hade sin charm. Konduktören var en välklädd herre som trots sin höga ålder kunde hyfsad engelska. Det var ganska konstigt. Det verkade faktiskt som att polackerna är var betydligt bättre på engelska än tyskarna, vilket är lite märkligt då Tyskland rent historiskt alltid tillhört västblocket ända sedan andra världskrigets slut. Förutom då Östtyskland, kanske. Min lillebror har precis varit nere och arbetat i Tyskland en vecka, inom verkstad. Enbart en person där kunde hyfsad engelska och då var det dessutom unga människor.

I alla fall. Innan Warszawa var utsikten från nattåget ganska så tråkig. Naturen var väldigt typisk svensk eller skånsk och inte särskilt annorlunda. Stationerna var ofta kusliga och förfallna. Men efter Warszawa, längre söderut började något hända. Landskapet öppnade upp sig och skogarna blev… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva dem, men de blev annorlunda. Det blev mer och mer som naturen i “The Witcher III: Wild Hunt.” Det är för övrigt ett polskt spel, bör tilläggas. I Warszawa, som totalförstördes 1944, fanns där väldigt lite att titta på, av de få byggnader vi såg. Men där var en byggnad som var speciell. Det var ett stalinistiskt monument. Den stalinistiska arkitekturen var en helt egen stil. Det är som att blanda den gråaste, tråkigaste betongarkitekturen med den ståtligaste, vackraste och mest utsmyckade katedralkulturen. Resultatet blir en mer massiv, rejäl version av ett renässansslott. Ganska unikt faktiskt, Vi var inne på dag två nu, så i skrivande stund måste jag avsluta inför nästa avsnitt. Då tillkommer även flera bilder.

Den här bilden är inte tagen av mig…