Torsdag. Vädret var lite gråare idag. Vi skulle bege oss till den stora saltgruvan utanför Krakow. Vissa delar av gruvan är fortfarande i bruk. Saltet kallades för det vita guldet, eftersom det var hårdvaluta i Polen under medeltiden och en bit framåt. Bussresan dit var ganska så lagom lång. Väl framme vid gruvans entré såldes souvenirer av olika slag. Jag noterade först krucifixet ovanför ingången till det gamla rangliga trapphuset. Det visade sig senare att den här gruvan var en djupt katolsk plats och långt ner under marken finns där en gigantisk underjordisk katedral inhuggen i berggrunden. Först skulle vi gå ner i de mycket branta trätrapporna. man ville inte gärna titta ner emellan räckena, för utsikten ner skulle ge den allra djärvaste höjdskräck.
Guiden var en riktigt rolig spjuver som skämtade mycket om och med oss studenter. När vi kom längre och längre ner utforskade vi olika massiva statyer av olika polska och slaviska hjältar och sagogestalter. Längst ner fanns den fantastiska katedralen. De som hade keps var tvungna att ta av sig den för att visa respekt. Då var det någon skojare som frågade: “May I take of my shirt as well?” Också skrattade guiden och svarade: “Off course you can, and we’ll kill you, hahaha.” Vi alla skrattade åt den fräcke guidens sinne för humor och att roa ungdomen.
Vid den stora mekanismen valde guiden ut mig och några andra pojkar att tillsammans springa runt i cirklar och driva hjulet framåt. Men självklart hamnade jag på fel fel sida. När de andra började springa och snurra hjulet knuffades jag fram och släpades runt, runt, runt. Jag bad dem stanna så jag kunde ställa mig på rätt sida av handtaget.
Hissen upp var rolig, för den gick väldigt snabbt. Vi trycktes ihop åtta personer i en mycket liten hiss och förstes upp i samma fart som en bil på en landsväg. Men resan hade tagit på mina krafter. Även om det var fantastiskt, så var det också ett stressmoment. Vi kom ut i ljuset igen och åkte hem till Krakow. Den här dagen skulle vi också ta nattåget tillbaka till Swinoujscie. Men det var långt kvar och det fanns mycket att utforska.
Jag gick ut med några lärare och utforskade Krakows stadskärna. Vi satte oss och åt en bastant måltid på en mexikansk restaurang. Den mycket vackra och trevliga servitrisen lade fram en fläskkotlett med pommes. Det var en helt okej måltid. När vi lämnade restaurangen tog servitrisen en knallpulverpistol och sköt oss. En minst sagt annorlunda tradition att säga hejdå till sina kunder. Nöjda gick vi därifrån och tog några foton på arkitekturen.
De judiska kvarteren var nästa mål. Det var en väldigt blandad miljö. Ena stället var nästan som ett getto, men trasiga trafikljus, galna trafikanter, udda butiker och grafitti överallt. Men själva centrum av de judiska kvarteren var väldigt fint och gammelmodigt, precis som Krakow, men lite mindre och enklare. Vi besökte en synnerligen annorlunda krog med en mörk och lättbelyst atmosfär. Inredningen verkade inte ha ändrats sedan cekelskiftet. Det enda som fattades var rökelsen och cigarrerna, så var verkligen den gamla 1800-talskänslan fullbordad.
Tiden gick och vi begav oss mot tåget. Den här gången behövde vi inte byta tåg, utan åkte med samma tåg hela vägen till Swinoujscie. Jag sov gott den kvällen. På fredagen den tionde maj var vi framme i Swinoujscie och efter lunch tog jag lite snacks vid macken strax bortom hamnen. Precis som vi hade gjort på vägen dit, spelade vi spel, åt och drack vad vi behagade och umgicks på bästa möjliga sätt på färjan. En av mina vänner blev riktigt full och sprang omkring och tramsade och snubblade i Terminalen i Ystad. Två äldre damer gick förbi och blev märkbart irriterade.
“I’m sorry, we are from Sweden.” sa jag till damerna.
“Du Love, jag tror att de damerna också var från Sverige.” sa min lärare. Min pappa fixade taxi i Ystad och jag åkte hem mycket nöjd och belåten. Detta var ett äventyr jag sent skulle glömma.
