Om Tjernobyl-olyckan i Sovjetunionen, den 26 april 1986.
Bakgrund: På den tiden kallades Ryssland för Sovjetunionen, som var en kommunistisk diktatur. Ukraina, Belarus och andra kringliggande stater, tillhörde Sovjetunionen på den tiden. I Sovjetunionen hade man kärnkraftverk, precis som i Sverige och alla andra länder. Men Sovjetunionens kärnkraftverk var annorlunda. De använde en speciell form av reaktor som kallades RBMK-reaktor. Ett vanligt kärnkraftverk som i andra länder använder ett material som kallas Borium i sina styrstavar, för att hålla kärnan i reaktorn i schack. Men en RBMK-reaktor i Sovjetunionen använde sig av GRAFIT istället. Enligt Sovjetunionens regering var RBMK den bästa och säkraste modellen i hela världen. Den kan omöjligt explodera.
Men den gjorde det ändå.
I den lilla staden Pripyat, exploderade reaktor-4 i Kärnkraftverket Tjernobyl. Ingen kunde förstå hur det kunde hända. Men det hände ändå.
Mitt i natten hördes en smäll och en kraftvåg över hela staden. Kärnkraftverket några kilometer bort, stod i brand och från där reste sig ett ljus som lyste upp mot himlen. Ljuset berodde på radioaktiv strålning. Radioaktiv strålning finns i radioaktiva ämnen, så som Uran. Uran är bränslet som används i alla kärnkraftverk, men också i kärnvapen som atombomber. Kärnkraften står för det mesta av vår elektricitet i västvärlden. När det blir fel i ett kärnkraftverk kan explosionen fungera ungefär som en atombomb.
Vibrationerna från explosionen i kärnkraftverket krossade fönster på hundratals meters avstånd. De som arbetade i kärnkraftverket var i chock. Larmet gick i hela kontrollrummet och alla lampor och varningsskärmar började lysa och tjuta. De som jobbade på kärnkraftverket skrek att de hade kollat på problemet och sett att kärnan i reaktorn exploderat. Men arbetsledaren, Anatoli Diatlov, trodde inte på dem, eftersom den ryska propagandan tydligt sa att en RBMK-reaktor inte kan explodera. Trots att han såg glasskärvorna, elden och betongen som brann på marken trodde han att det bara var vattentanken som exploderat, INTE kärnreaktorn.
Brandmän skickades till platsen för att släcka elden.
Samtidigt började arbetarna må dåligt. De känd en konstig metallsmak i munnen. Efter att ha sprungit runt i de söndersprängda korridorerna i källaren, började de bli röda i ansiktet. Några av dem mådde illa och kräktes och vissa svimmade. Brandmännen samlades för att släcka elden. En av brandmännen såg en mystisk svart sten på marken. Han tog upp den och kollade på den. Några minuter senare började det ryka och bränna i hans hand och han fick en brännskada. Stenen var nämligen av grafit, som bara finns i reaktorns kärna. Grafiten hade förgiftats av stråningen, och det hade tydligen alla andra runt kärnkraftverket också gjort. Räddningspersonal samlades för att hämta alla de brandmän och kärnkraftsarbetare som kräktes och svimmade.
När kärnkraftsingenjören skulle mäta strålningen, använde han en lågdosmätare, som inte gick högre än till 3,6 röntgen. När mätaren visade 3,6 röntgen, rapporterades detta till regeringen i Moskva. De ansåg att situationen i Tjernobyl var under kontroll. 3,6 röntgen var inte bra, men det var inte heller katastrof. De påstod att 3,6 röntgen var ungefär lika låg strålning som att röntga bröstet.
En av de i Sovjetunionens ledning höll inte med om att det var säkert. Han hette Valery Legasov och var forskare på institutet för atomenergi och expert på RBMK-reaktorer. Han hävdade att 3,6 röntgen inte alls är som en bröströntgen, utan snarare 400 bröströntgen på en timme. Han var dock bekymrad över den siffran av en annan orsak. 3,6 röntgen är det HÖGSTA numret på en vanlig lågdosmätare. Han trodde att strålningen var MYCKET MYCKET HÖGRE och begärde att de skulle ta fram en större mätare – en högdosmätare.
När generalen tog på sig skyddsdräkten för att mäta strålningen visade mätaren att det inte var 3 röntgen. Utan 15 000 röntgen. Det innebär att strålningen från det brinnande kärnkraftverket var dubbelt så hög som atombomben av Hiroshima. VARJE TIMME.
Vid det laget var regeringen i Sovjetunionen besatta av att inte skämma ut sig inför omvärlden. Myndigheterna försökte dölja att olyckan ägt rum, genom att till och med stänga av telefonlinjerna i staden Pripyat, så att invånarna inte skulle kunna lämna den förgiftade staden eller ens ringa efter hjälp.
Strålningen spred sig över stora delar av Europa. På det svenska kärnkraftverket Forsmark, gick larmet och personalen fick panik. De trodde först att det skett en läcka i Forsmark, men det visade sig att strålningen kom utifrån – från kärnkraftverket Tjernobyl i Pripyat, över hundra mil bort. Även andra länder i Europa uppmätte högre stråldoser än normalt. Detta ledde till att hela världen fick veta vad som hade hänt. Därför kunde ryska myndigheter inte längre förneka att det ägt rum.
De valde därför att evakuera staden. Alla invånare i Pripyat fördes ut från sina hem och staden avbefolkades, eftersom strålningen blivit så hög i staden att det ansågs farligt. De fick veta att det bara var tillfälligt. Men så var det inte.
Vad hände då med brandmännen och kärnkraftsarbetarna. Jo, de hade röda utslag över kroppen, mådde illa också vidare. De fördes till sjukhuset i Minsk. Brandmännens kläder var förgiftade och låstes därefter in i källaren.
Efter några dagar började arbetarna och brandmännen bli bättre. Strålningssjuka fungerar nämligen så. Först blir man sjuk. Efter några dagar verkar det som att man blir bättre igen och återhämtar sig. Men bara en kort period. Efteråt började saker hända med deras kroppar. Deras hår började falla av. Deras naglar började bli gula. De fick blåsor på huden. De började blöda på konstiga ställen. Huden sprack på dem. Deras skinn började försvinna mer och mer. De fick näsblod ibland. Ibland var de tvungna att spotta ut någon sörja i ett glas. Det berodde på att deras inre organ började smälta. Deras blodkärl öppnade sig, vilket gjorde att morfin inte längre kunde hjälpa mot smärtan. Efter mellan en vecka och två veckor dagar dog de.
Eftersom deras kroppar var förgiftade, måste de begravas i stålkistor och gjutas ner under betong, för att marken inte skulle förgiftas.
Vad skulle då göras? Jo. Först beordrades att helikoptrar skulle släppa ner femtusen ton borium och sand över kärnkraftverket för att täppa igen röken. Men när helikoptern körde ovanför taket, var det så hög strålning att helikoptern slutade fungera och piloten dog inuti. Helikoptern föll ner på marken och krossades.
Prognosen visade att läckan under reaktorn var på väg att läcka ner i marken. Om inget gjordes inom två dagar, skulle reaktorn förgifta dricksvattnet i hela Ukraina och Belarus, och förgifta marken och maten. Om inte detta löstes skulle en andra explosion äga rum om två dagar, som skulle ödelägga flera mil och göra så att ingen kunde bo i hela Östeuropa på 100 år. Miljoner människor skulle dö. Något måste göras.
Kärnkraftverkets tunnlar ledde till en pump, som skulle stoppa läckan. Men bara de som jobbade på kärnkraftverket visste vägen. Valery Legasov bad president Gorbachev om en tjänst.
“Vi ber om er tillåtelse att få döda tre personer.”
Tre frivilliga anmälde dig. De visste att de skulle dö, men ställde upp ändå. Och räddade därför miljoner människor. De stängde pumpen och stoppade vattenläckan.
Efteråt var de tvungna att bygga en betonggjutning under den förgiftade reaktorn. De anlitade över 40 gruvarbetare som dag och natt skulle gräva sig fram under reaktorn för att kunna gjuta in betong.
Nu återstod bara en sak. Att få bort den förgiftade radioaktiva grafiten från taket, så att helikoptrarna skulle kunna flyga över och dumpa all sand. De försökte först med månrobotar som de hissade upp på taket. Men strålningen var så hög att robotarna fick kortslutning. De var tvungna att ha riktiga människor. De hade full skyddsutrustning på sig för att undvika det mesta av strålningen. De fick bara vara uppe på taket i 90 sekunder, för att inte få för mycket strålning i sig. Tillsammans sprang de runt med spadar och kastade ner alla grafitstenar på marken. Efteråt kunde helikoptrarna köra ovanför och dumpa all sand för att täppa till den giftiga röken från kärnkraftverket.
Slutligen var de tvungna att rensa upp hela området. En undantagszon på flera mil avbefolkades. 300 000 människor. Det är fortfarande förbjudet att återvända. Alla träd höggs ner för att stoppa strålningen från att spridas. Alla åkrar och fält plöjdes upp. Sedan lade man betong över marken för att minska strålningen. Alla djur hade blivit giftiga. Därför var man tvungna att avliva dem. Allihopa i hela undantagszonen.
Vad hände då med Legasov? Jo, han började förhöra de som jobbade på kärnkraftverket. De sa att kärnkraftverkets reaktor exploderade efter att de tryckt på stoppknappen, vilket var fullständigt omöjligt. Ingen kunde förstå det. Det var tekniskt omöjligt. Ändå hände det. Legasov och hans kollegor av forskare, började därför gå in i statens arkiv och ta del av hemligstämplade dokument. Det visade sig att regeringen kände till felet. I en RMBK-reaktor fanns ett programfel, som inte rättats till. Det ansågs för dyrt och kostsamt att rätta till felet. Därför lät man hemligstämpla det. Ingen som jobbade på kärnkraftverket kände till att stoppknappen kunde spränga reaktorn. För ingen berättade det för dem. Det var hemligstämplat.
Trots det var det arbetsledaren Anatoli Dyatlov på kärnkraftverket som dömdes till tio års straffarbete för alltihop. De ansvariga byråkraterna fick inget straff.
Valery Legasov började bli sjuk. Han började tappa sitt hår. Han hade inte fått lika mycket strålning som arbetarna och brandmännen, men tillräckligt mycket för att få försämrad hälsa och att bli tunnhårig. Hans kollega, Boris Scherbina började få kraftig hosta. Hostan gav honom blödningar.
Valery Legasov berättade i rättegången att det inte bara var Diatlovs fel, utan även staten som hemlighållit alltihop. Diatlov visste inte att stoppknappen hade ett allvarligt fel som kunde orsaka en explosion.
Valery Legasov fick problem efter det. Den som kritiserade Sovjetunionen kunde få sparken och på andra sätt förföljas eller övervakas. Legasov tvingades gå under jorden. Han förlorade alla sina titlar och avskedades som forskare. Andra forskare, sämre forskar, fick beröm för det han hade åstadkommit. 2 år efter olyckan begick Valery Legasov självmord. Boris Scherbina dog 1990, fyra år efterolyckan.
Av alla de barnfamiljer som stod på bron och såg ut över ljuset från kärnkraftverket, lever INGEN idag.
De flesta gruvarbetarna som kämpade dag och natt med att täppa till reaktorn blev inte över femtio år gamla.
Brandmännens kläder finns fortfarande kvar i källaren i sjukhuset i Minsk. De är fortfarande giftiga.
Åren efter olyckan ökade fallen av cancer i hela Östeuropa. Tiotusentals människor i Östeuropa har kanske fått sina liv förkortade på grund av Tjernobylolyckan. Man vet inte exakt. Antalet dödsfall i Tjernobylolyckan varierar mellan 4 000 och 90 000. Staden Pripyat är fortfarande så giftig att ingen kan leva där än idag. Man tror att folk kommer kunna flytta tillbaka om ungefär 100 år.